Är civil olydnad verkligen ett alternativ för aktivister som vill förändra världen? Absolut, säger Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, båda erfarna aktivister. Målet med civil olydnad är att nå individer och att låta samtal gå på djupet, skriver de i Fria Tidningen, onsdag 17 augusti 2011.

 

I dagens Sverige utförs civil olydnad framför allt av små grupper. Förkämpar för asylsökandes sak gör en sit-in på Migrationsverkets kontorslokaler i Örebro. Antimilitarister vandrar ut i skogarna utanför Luleå för att hindra övande Natoflygplan från att släppa bomber. En handfull djurrättsaktivister spärrar av köttdisken i en stormarknad i Mölndal med en stor banderoll.

Dessa grupper är betydelsefulla, av flera skäl.

Förvisso blir aktivister ofta ignorerade, men ibland lyckas de skapa samtal kring sina frågor. Människor som hört talas om aktionen, kanske genom medierna, talar om den i omklädningsrum och biografköer. Det är lätt att se ner på dessa samspråk. Vi föreställer oss ofta att samhället skapas uppifrån och ner. Men är det inte genom vardagliga samtal och berättelser som ett samhälles kultur upprätthålls och förändras? Är det inte där perspektivförskjutningar och värderingsförändringar äger rum?

Ibland uppnår aktivisterna dessutom sina mål. Skånetrafiken gav inte rullstolsburna möjlighet att åka med dem. Därför parkerade några människor sina rullstolar framför och bakom en buss. I trots satt de kvar i dem. Efter ett par dagar ändrade Skånetrafiken sina regler. Människor med rullstol släpptes ombord.

Enskilda aktioner kan ha ett värde även om de inte lyckas revolutionera samhället. Burhönsbefriarna förmår naturligtvis inte att själva avskaffa djurfabrikerna, men ett antal hönor slipper ut ur sina burar och får ett nytt liv hos en familj på landet. Alltid något. För den fritagna hönan innebär händelsen en radikal förbättring av livet.

Små gruppers aktioner kan också få oväntade effekter, som utövarna själva inte kunnat förutse. Låt oss se på några exempel.

Efter att den svenska plogbillsgruppen Bröd inte bomber hade gjort sin aktion mot kärnvapenubåten Trident i den lilla kuststaden Barrow i England, mottog de ett brev från en lokalinvånare. Han berättade att hans föräldrar, som hade arbetat på varvet i många år, var tacksamma över aktionen. Produktionen av kärnvapenubåtarna var en fråga som inte dryftades tillräckligt, ansåg de. Det var svårt att få till stånd en offentlig diskussion om den i staden, förklarade brevskrivaren. Lokalborna vågade inte ta upp frågan eftersom så många var beroende av varvet för sin försörjning. Därför var det värdefullt att människor utifrån, genom sina aktioner, skapade debatt.

Berättelsen är inte unik. Det händer att människor som är direkt inblandade i verksamhet som blir föremål för aktioner sympatiserar med dessa. Sommaren 2008 arrangerade det antimilitaristiska nätverket Ofog ett fredsläger vid Bofors vapenfabriker i Karlskoga. En deltagare kom i samspråk med en anställd på industrin, som när han förstod aktivisternas resonemang utbrast: ”Fan, ni har rätt!”

Soldaten som var ansvarig för den kärnvapenramp utanför Stuttgart i Tyskland, som Stellan och tre andra plogbillsaktivister hamrade på 1986 var först knäckt av aktionen. Han fick sömnproblem. Men efter hand ändrades hans känslor. Han blev intresserad av fredsrörelsens perspektiv och bad att få låna antimilitaristiska böcker av aktivisterna. Under samma avrustningskampanj reagerade en soldat med att hoppa av sin militärtjänstgöring och starta en hungerstrejk mot kärnvapen i en kyrka. En av fängelsevakterna som Pelle blev bekant med förkunnade en dag, till Pelles förvåning, att han tagit intryck av djurrättsengagemanget och därför bestämt sig för att sluta äta ägg.

Aktioner utvärderas ofta utifrån vilket genomslag de fått i medierna, eller om de bidragit till att ändra lagen. Sådana resultat är viktiga, men inte hela sanningen om en aktions konsekvenser. Enskilda människor blir påverkade. Ibland underrättar de aktivisterna om sin sinnesförändring, och dessa blir därigenom medvetna om den roll de haft i just den individens personliga utveckling. Så här skrev till exempel en student vid namn Pranvera i april 2009 till Martin Smedjeback och Annika Spalde sedan hon läst deras respektive texter om den svenska vapenexporten: ”Era bloggar har öppnat upp ögonen för mig. Jag ser Sverige på ett helt annat sätt tack vare er. Förut levde jag i en drömvärld där jag helt köpte idén om att Sverige endast hjälper människor. Inte visste jag att vi var lika mycket skyldiga till att människor faktiskt dör.”

Smedjeback och Spalde, som vid den tiden satt i häkte för en aktion mot Jasfabriken i Linköping, blev naturligtvis glada över att Pranvera tagit sig tid att berätta för dem om hur hon reagerat; att få sådan feedback kan aktivister inte räkna med. I många fall berörs människor – utan att de som orsakat attitydförändringen, aktivisterna, blir varse om den betydelse de haft.

Alltför ofta stirrar aktivister sig blinda på makthavare i Stockholm och hoppas på att nå dessa med sitt budskap. Men enskilda individers förändringar är i en mening mer grundläggande eftersom dessa går på djupet: Det handlar om beteenden och vanor. Någon invänder: ”Men det räcker inte om tio eller hundra personer byter synsätt.” Det är riktigt, men slutsatsen är inte att enskilda människors sinnesförändring är oviktig och att vi istället bör inrikta oss på att påverka regeringen och höga tjänstemän. Det betyder snarare att vi måste göra fler aktioner och skapa bredare rörelser som berör ännu fler. Sådant förändrar på sikt rikspolitiken, på ett grundläggande och bestående sätt.

Läs hela artikeln här –> http://www.fria.nu/artikel/89215